Självmordets barn

För att det var brutalt och smärtsamt för henne, för mig, för oss, för alla när hon dog. När hon valde att ta sitt liv. Jag har länge funderat på om det är för mycket att berätta det första vi gör. Men så tänker jag tillbaka och inser att jag som 14-åring inte fick någon mjukstart i mammas död. Det var ingenting som jag fick berättat för mig lite i taget utan det var brutalt och smärtsamt från sekunden som jag öppnade dörren och kom hem och såg pappa komma gåendes i hallen. Det fanns inga silkeshandskar i världen som kunde linda in beskedet som jag fick och gjort det lindrigare.

Men det räcker inte där. Förrutom sorgen i att hon dog så fick jag också leva med frågorna. Det var inte frågor bara från mig utan också från alla andra. Nästan alla jag mötte frågade om vi hade märkt något innan hon tog sitt liv. Föräldrar till mina vänner frågade högt hur en mamma kunde göra så mot sina barn. Mina vänner frågade hur jag mådde. Jag frågade mig själv om det var något som jag hade gjort. Eller var det kanske något jag inte hade gjort?

Så på toppen av sorgen att jag hade förlorat min bästa vän så fick jag också börja handskas med alla dessa frågor från både mig och från omgivningen, och det är i frågorna som tanken har växt genom åren att jag vill göra något. Förändra något. Hjälpa. 

I Sverige är det ett barn om dagen som mister en förälder till följd av suicid.

Bild från Vadstena, där jag som barn och ungdom spenderade mycket tid.