Självmordets barn

Ett par veckor efter mammas död fick jag frågan första gången. Det var på gatan utanför där vi bodde som jag träffade en skolkamrats mamma. Jag tror jag är själv och om jag inte minns fel har hon något yngre syskon med sig, men min kompis är inte där. Vi står i korsningen utanför huset där mamma bodde och hon säger till mig att hon är jätteledsen för vad som har hänt.

Sedan säger hon att hon inte alls förstår hur man kan göra så. Hon förstår inte hur man kan lämna sina barn?

Jag minns att jag tyst i mitt huvud undrar om hon vill att jag ska svara på frågan. Hur svarar man på en sådan kommentar? Jag tror inte jag säger någonting utan tittar bara på henne medans hon pratar vidare.

Jag tittar på henne men jag lyssnar inte. Genom att inte lyssna så tar jag inte in vad hon säger, och jag behöver inte ta itu med vad hon säger. Detta beteende sysslade jag med i 3 års tid. Men mer om det i ett annat kapitel.

Hur kan man göra så mot sitt barn?

Jag vill börja med att säga att jag VET att ingen som pratat med mig har menat något illa, tvärtom. Jag vet att alla har menat väl och det är också därför jag alltid har hållt tyst. Jag har tänkt på personen som har ställt mig frågan – istället för att tänka på hur jag mår och vad jag behöver. Jag har alltid satt andra i främsta rummet. (Visst är det lite lustigt när man tänker på det att jag har behövt tänka på vad jag säger för att inte göra andra upprörda)

Var är då så fel med frågan? Tänk efter en liten stund och tänk dig in att du är i min situation. Din mamma har tagit sitt liv. Din mamma har valt att inte längre vara din mamma. Hon vet hur ledsen du kommer att bli men hon gör det ändå. Hon tar bilen och åker till en tågräls och ställer sig på den när det kommer ett tåg. Hon gör detta trots att hon har barn hemma.

Hur känns det? Känns frågan fortfarande befogad? Är det verkligen en fråga som ett barn ska vara tvungen att besvara?

Jag vill absolut inte mena att verka hård på något sätt. Eller det gör jag kanske förresten. Jag ska vara hård, jag ska tänka på barnen som är kvar.

Säg inte till barnet att du ALDRIG skulle kunna göra så mot dina barn. Säg inte till barnet som mist sin förälder att du inte kan förstå hur en förälder skulle kunna göra så. För det kan inte barnet heller.

De känslor som läggs på det här barnet vid en sådan fråga behövs inte. Barnet har tillräckligt att kämpa med än att gång på gång få höra hur andra föräldrar aldrig skulle kunna lämna deras barn. För om inga andra föräldrar lämnar deras barn – vart har det gått fel hos oss?

Är det jag som inte har varit ett tillräckligt bra barn?

Har inte min mamma älskat mig lika mycket som de andra föräldrarna älskar deras barn?

Har jag kanske inte gett min mamma den kärlek hon behövde?

Dessa barn som blir kvar måste för alltid leva med det faktum att den som skulle älska dem mest valde att inte längre finnas i deras liv. Och just då, för mig, blev det faktumet för svårt för att leva med, så jag valde att komma med ursäkter till varför det hände. Jag ursäktade min mammas handling innan någon hann säga något, för då behövde jag inte bemöta påståenden som att föräldrar aldrig ska lämna sina barn. Att jag försvarat min mamma genom åren är också något jag kommer skriva mer om.

Men idag vill jag fokusera på dessa frågor som ges till barnen och vädja till er allihopa. Tänk er in i barnets situation och undvik frågor som barnet aldrig kommer kunna ge er ett svar på.

Jag ser personligen fram emot att läsa Marias reflektion på det här och kanske ett och annat tips på hur vi kan bemöta istället för med frågor. Tills dess kan jag personligen ge följande råd:

• Berätta gärna hur ledsen du är för familjens skull
• Berätta gärna något fint minne om den som gått bort, eller hur mycket du tyckte om personen
• Säg till barnet att du finns där om barnet vill prata eller hitta på något

Jag hade som tur var flera vänner med underbara föräldrar som tog in mig i deras familjer utan frågor och funderingar, men trots det gjorde det - och gör - lika ont ändå att få den där frågan som jag aldrig kommer kunna svara på.