Självmordets barn

Jag har redan nämt en fråga som ofta är återkommande, men det är flera frågor som jag som efterlevande barn till en förälder som gått bort i självmord har fått mottagit.

• Hur gjorde hon det?
• Misstänkte ni något?
• Skrev hon ett brev?
• Var gjorde hon det?
• Mådde hon dåligt?
• Såg ni henne efteråt?
• Hade hon försökt ta livet av sig tidigare?
• Sa hon någonting till någon?
• Missbrukade hon/var hon full?
• Är det större risk att du tar livet av dig nu?
• Vet ni varför hon gjorde det?
• Ne du skämtar!?

På ett sätt förstår jag frågorna, för det är frågor som jag själv ställt mig så många gånger. Det är kanske heller inte helt orelevanta frågor och det är nog naturligt för människor att ställa dem. (Maria kan säkert skriva mer om detta framöver).

Det jag vill belysa är dock nödvändigheten att ställa dessa frågor till ett barn? Jag tycker det är helt okej (vissa av dem) nu när jag är vuxen, för nu kan jag själv bestämma vad jag svarar på och hur jag gör det. Men det är åratal av övning och bearbetning som gör att jag är kapabel till det. Även om jag som barn fick kommentaren ”Du behöver inte svara om du inte vill” eller ”Förlåt att jag frågar men.....” osv så var jag som barn så skör samt att jag inte hade lärt mig vart gränsen gick för hur mycket jag kunde berätta eller hur mycket jag VILLE berätta. Eftersom det tog flera år innan jag bearbetade det här så visste jag aldrig riktigt hur jag skulle hantera det.

Jag vill verkligen trycka på att man ska vara försiktig med vad man frågar ett efterlevande barn för alla är olika och på olika nivåer. Det finns så många andra saker man kan prata om för att närma sig ett barn som har varit med om ett trauma som det här är.