Självmordets barn

För ett par veckor sedan träffade jag en person som också mist en närstående. För den här personen var det inte alls länge sedan som dennes ögonsten rycktes ur livet alldeles för tidigt. För mig har det nu gått 15 år och jag har nu levt längre utan min mamma än med henne. För mig är det länge sen hon dog.

Jag berättade min historia för personen jag mötte och just där och då blev jag rörd när jag pratade, och det blir jag ibland. Trots att det gått 15 år. De flesta gånger kan jag prata om händelsen, om mamma och även om hur jag mår och har mått utan att jag behöver ta hänsyn till klumpen som kommer i magen. Ibland kommer den inte ens över huvud taget men oftast finns den där och det har jag lärt mig att hantera.

Nu var det i alla fall en av de gångerna där jag faktiskt darrade lite på rösten, där klumpen gjorde sig till känna mer än vanligt och jag fick ta en liten mikropaus för att trycka bort tårarna som tryckte på bakom ögonlocken. Personen jag pratade med såg givetvis detta och blev själv rörd. Dels visste hen vad jag kände, men det var inte enda anledningen till att hen blev rörd. När jag hade pratat klart var en av de första sakerna hen sa till mig någonting liknande:

Där och då hann vi prata igenom mycket mellan himmel och jord, men nu efteråt har det slagit mig att jag faktiskt kan och vill framhäva lite mer här i bloggen om hur jag lever just nu. Dels för att visa för er som är efterlevande hur en framtid kan se ut – utan den vi älskar och saknar så mycket. Men också för att berätta att jag är en människa med familj, hem, vänner, jobb samt mig själv som kräver sitt dagliga underhåll. Vilket kan innebära att det ibland är längre tid mellan inläggen här.

Så blir man någonsin glad igen? Kan man skratta igen och kan man vara lycklig? Svaret är att Ja, du kommer bli glad igen. Jag tänker på scenen i Sex and the City där Carrie har blivit lämnad innan sitt bröllop av Big. Hennes vänner tar med henne på det som skulle ha varit Carries smekmånad och där utspelar sig en scen som jag alltid blir varmt i hela hjärtat av. Jag ska inte spoila för er som inte har sett den men kan säga att vi tittare får se att det går att skratta igen efter en tragisk händelse. Om någonting är riktigt, riktigt roligt så kommer man skratta. Det är kanske sådana tankar som gör att jag ofta får kommentarer om att jag är så positiv hela tiden och att jag ofta är glad och skrattar. Det kanske har blivit mitt vapen, eller rättare sagt min sköld. Genom att skratta och se på saker positivt har jag tvingat mig själv till att bli glad och lycklig igen.

Efter mammas död blev jag inte glad dagen efter, inte heller veckan efter. Men jag började sakta men säkert prova mig fram till vad som kunde göra mig glad. Jag har nu, som tidigare sagt, haft 15 år på mig att öva på detta, men genom att hela tiden ta till mig de små, små sandkornen har jag till slut kunnat få en liten strand där jag kan ligga leendes och sola på.

Vägen hit har inte varit rak eller enkel, och tyvärr kan jag titta bakåt och tänka att jag hade kunnat ta mig till den här sinnesstämningen snabbare än vad jag gjorde, och det är också det som gör att jag skriver här. Det ska inte behöva ta åratal för ett barn, genom självlärning, att hitta verktygen till att kunna försöka förstå eller bearbeta vad de just har varit med om. Genom professionell hjälp tror jag att man kan må bättre snabbare. Och någonting som jag har fått med mig av mammas död är att livet är värdefullt. Det är så extremt skört men ack så extremt underbart att det är synd att lägga 10 år som kanske inte hade varit nödvändiga på bearbetning och sorgarbete.

Min mamma lämnade ett brev till mig och i det uttryckte hon bland annat att hon så innerligt hoppades att jag skulle få ett bra liv. Det är ord som jag har tagit med mig genom åren när det har varit svårt. Jag har hela tiden tänkt att mamma vill att jag ska må bra och ha det bra. Det har för mig många gånger lättat det dåliga samvetet jag känt när jag varit sådär underbart lycklig, trots att min mamma är död.

Så stort JA, det går att må bra igen. Vi kommer alltid minnas och ha våra älskade med oss i tankarna, men vi kommer också leva igen med allt vad det innebär. Skratta, umgås med vänner, dejta, resa, jobba och skaffa nya vänner.

Själv ska jag strax skola in sonen på förskola och jag hade så önskat att mamma kunde vara här och se honom. Men hon är med mig i tankarna och jag vet att hon hade varit så stolt över både mig och sitt barnbarn <3