Självmordets barn

 I dagarna som har varit har vi träffat flera anhöriga till en närstående som har tagit sitt liv. Självfallet kom det från dessa samtal upp en massa frågor, funderingar och tankar. Både jag och Maria kommer ta dessa tankar en i taget, och den första som kommer från mig är det här med att ta saker för givet.

Efter att vi startat det här projektet har jag fått massor med meddelanden från både människor jag känner och från personer jag aldrig träffat. De allra flesta har enbart kommit med positiva kommentarer i form av att det är bra att vi skriver om ämnet, att de själva kan känna igen sig i det jag skriver och att de är tacksamma att läsa att de inte är ensamma om att ha varit med om en förälder eller annan närstående som dött genom självmord – och allt vad det innebär. Men sen har jag också fått en del meddelande från bekanta som uttryckt att de blivit lite ledsna över vad de läst. Inte bara för att det jag har skrivit har varit ledsamt utan för att de har trott att allt har varit bra! Och det här fenomenet var alltså något som kom upp även i anhörigintervjuerna som vi gjorde. Det faktum att människor runtomkring oss har trott att allt har varit bra, fast att det senaste har visat sig att det kanske inte riktigt var så bra som ljuset gav sken av. 

Jag har fått höra av människor runtom mig att de faktiskt frågade familjen, skolpersonal och andra vuxna som var runtomkring hur situationen var och om det var någonting som de kunde hjälpa till med. Svaret som de har fått har varit att allt har varit bra. Jag personligen förstår att det kan ”räcka” som svar. Då har man faktiskt frågat och man har erbjudit sig att göra någonting. Det som inte riktigt har varit bra är svaret som man har fått – att allt är okej.

För ingenting är okej när ett barn har förlorat en förälder i förtid.

Det finns alltid mer hjälp att ge och här hoppas jag att vårt arbete ska kunna ta en väsentlig plats i vuxna som möter dessa barns liv. Här behöver vi få redskap för hur vi kan hjälpa de här barnen OCH deras familjer i en sån tragedi som ett självmord är. 

För mig personligen tror jag att samtal i samband med ett vanligt liv var en bra tröst. Samtal om mamma, samtal om vad som hänt, men också samtal om vanliga tonårssaker. Jag hade velat ha inte bara en – utan ett flertal personer att prata med. Både om mamma som person och om vad det var som faktiskt hade hänt. Direkt efter mammas död var det som att ett lock stängdes och vi fick inte längre prata om hennes bra sidor, om hennes personlighet, vad hon tyckte om att göra, vad hennes drömmar var. Det blev som tabu att prata om henne. Men det hade jag alltså velat göra, mycket mer än vad jag gjorde. Även idag blir jag väldigt glad när jag får höra fina saker om mamma. Saker hon gjorde som uppskattades av andra och saker om hennes personlighet som gjorde henne till just henne. 

Men även jag har svårt att leva som jag lär ibland. Efter dessa intervjuer pratar jag med en annan familjemedlem och får frågor från hen. Då slår det mig att jag under alla dessa år har tagit för givet att hen ska veta allt jag vet. Men så är inte fallet. Så även jag har tagit för givet saker i en situation där vi inte kan ta NÅGONTING för givet. Vi kan inte ta för givet hur någon mår, eller vad någon vet, eller vad som är bäst för barnet som står kvar när en förälder dör. 

Så det bästa vi kan göra är att prata. Lyssna. Känn in. Finnas där. Vara nära. Var beredd. Var redo med öppna armar och ta emot och ge vad som passar just det barn som du möter. Men ta ingenting för givet.