Självmordets barn

Hennes hår smeker ansiktet samtidigt som hon ler mot mig. Hon tittar på mig och säger till mig hur vacker hon tycker att jag är. Hon pussar på mig och brister sen ut i förfärlig sång. Jag har sagt till henne flera gånger hur hemskt hon sjunger men hon fortsätter bara. Mestadels är det dansband som viner från högtalarna. ”blå blå ögon lovade att du var bara min” sjunger Wahlströms.

Hon tittar mot mig med hennes bruna ögon genom glasögonen och medans hon valsar över golvet når solstrålarna från den franska balkongen hennes mörkbruna hår, som för tillfället har nyanser av rött i sig. Ibland var det även lila som sken igenom, men mestadels rött. Håret räcker henne till axlarna och på pannan ligger luggen som hoppar fram och tillbaka över glasögonen medans hon dansar. Hon brister ut i skratt då jag åter igen skriker att hon sjunger så att öronen går sönder samtidigt som jag heller inte kan hålla mig från att fnittra högt.

Jag älskade när mamma spelade musik samtidigt som jag hatade det. Jag älskade det för att hon älskade det. Jag hatade det för att det var en 13-årings uppgift att hata musiken som ens föräldrar tyckte om.

Hon tar mina händer i sina och för mig runt på vardagsrumsgolvet, som för tillfället även är vårt dansgolv. Jag vill också lära mig dansa så som mamma kan göra.

Jag vill också luta mig mot en stark kropp och föras med i musikens svängningar.

Mamma lyfter upp armarna och för mig under dem, samtidigt som hon ler stort mot mig, tittar mig i ögonen, och säger att jag blivit jätteduktig på att dansa, och att vi snart ska ut och dansa tillsammans.

Vi var aldrig ute och dansade tillsammans. Hennes ben kommer aldrig mer dansa igen.