Reflektion 14
Kategori: Maria skriver
Det slår mig då och då hur oändligt smärtsamt det var att höra att han inte orkat mer. Jag vet inte vem som berättade. Kanske min mor eller hans mor. Jag kände det genast som ett misslyckande. Skulden tog tag i alla mina tankar och känslor. Jag borde besökt mer, förstått mer och stöttat mer. Alla borde ha gjort mer i alla tider. Jag kunde inte acceptera det. Hur kunde det bli så att sjukdomens konsekvens blev döden. Psykosen, nedstämdheten och utanförskapet tillsammans med misslyckanden och en bruten självkänsla sedan barndomen. Allt tog hans liv och vi räckte inte till.
Ändå betraktade jag det lite på håll. Svårast var det förstås för de allra närmaste. Jag tänker ofta på hans mor och syster som lever med saknaden. Vi talar ofta om honom. Och det värmer.
Sedan många år har jag arbetat med suicidprevention. Jag började med att göra en kurs för medarbetare i Kriminalvården. Det var befriande att läsa den moderna forskningen som avlivar myter och ifrågasätter fördomar. Självmord är ett ämne som väcker starka känslor som ibland håller stigma vid liv.
Mest givande är att den senaste forskningen kastat nästan allt vi trodde vi visste över bord. Nu måste vi ompröva, omvärdera och nyskapa. Som utbildare måste vi vara särskilt ödmjuka med vad vi förmedlar. Anhöriga och självmordsnära personer förtjänar särskild varsamhet och följsamhet. Få kan förstå den smärta som livet nära döden innebär.
Idag är det Suicidpreventiva dagen. Vi skänker tankar till alla de som mist och de som inte orkade mer. Men vi tänker också framåt. Hur ska vi förstå, bemöta och behandla? Hur ska vi ta hand om anhöriga? Hur ska vi ta det Suicidpreventiva arbetet ett steg uppåt, utåt och framåt?
Men för idag. Tack till all prevention runt omkring i vårt avlånga land. Tack till alla medarbetare som sitt dagliga arbete möter suicidnära personer och hjälper dem genom dagen. Tack till alla anhöriga som kämpar och strider och aldrig ger upp. Och tack till dig som vågade tro på ett liv bortom smärta och mörker när hopplösheten var som störst.
Vi fortsätter framåt. Hand i hand.
