Självmordets barn

Del 4 

Ganska snart efter dödsbeskedet fick vi reda på att vi kunde se mamma. Min första respons var att jag inte ville det, vad kunde det vara att se? Jag ville minnas henne glad och levande. Vi fick då sagt till oss att det kunde vara bra att se mamma död, att det kunde vara en del i processen att gå vidare. Efter några diskussioner kom vi fram till att vi skulle göra det.

En av anledningarna till att jag gick med på att ses mamma död, var att alla som jag pratade med sa till mig att det såg ut som om mamma låg och sov. Det var både en polis och en psykolog som flera gånger bekräftade detta och sakta men säkert började jag lita på dem. 

De sa att det inte skulle synas någonting på henne att hon hade blivit påkörd av ett tåg och dött. Självklart litade jag på vad alla sa, och kanske hade jag verkligen målat upp en bild av att hon sov.

När vi kommer till sjukhuset där vi ska se henne känns det som att vi får gå in i lokalen från någon källar-ingång. Det är som att vi ska gå in bakvägen och att det är lite hemligt att vi är där. Det kändes konstigt. Nästan som att gå ner i en källare där man egentligen inte fick vara. Kanske hade jag den känslan för att hela situation var så fel. 

För mig som bara dagar innan sett en levande mamma blev kontrasterna stora. Jag såg direkt att hon var död när jag kom in på rummet. Hon var livlös och ansiktet var ihopsjunket. Jag såg skrapsåren i ansiktet och jag kände att armarna var bandagerade. Nu när jag sitter och skriver detta växer klumpen i magen. Hur dåligt måste inte mamma ha mått som gjorde något sånt här? Och hur kan man utsätta barn för att se sin mamma död efter att ha blivit påkörd av ett tåg?

Det var kallt i rummet och trots chocken över att hon visst såg mer död än sovande ut, så börjar jag nästan direkt prata om att hon har det bättre där hon är nu. Jag blir så förbannad över att jag var tvungen att vara vuxen i en sådan situation. Att jag inte bara kunde brista ut i gråt och skrika förtvivlat och ge utlopp för alla känslor jag kände. Övergiven. Lämnad. Ensam. De känslorna etsade sig i stället fast djupare och djupare inom mig och satt kvar obearbetade i bröstet i alldeles för många år.

Jag klappade mamma på kinden. Jag höll hennes händer, som låg korsade över bröstet. Jag strykte henne över håret. Hon var iskall. Hon var så död så död och jag önskar att inget barn ska få se sin förälder död så långt i förtid.