Självmordets barn

Del 2

Där sitter jag gråtandes bredvid familjen, möjligtvis fortfarande i pappas famn. Världen har rasat samman och ingenting annat betyder någonting längre. Mina gamla tonårsproblem som om den där killen tyckte om mig eller inte blev helt plötsligt obetydligt och löjligt.

Mitt i allt detta får jag frågan

”Varför gråter du Sofie”

Det är i alla fall så jag minns det. Jag minns att jag tyckte hon var dum i huvudet och jag tror jag svarade något i stil med ”För att min mamma har dött!”

Såhär i efterhand kan jag ju förstå att hon troligtvis ville kolla att jag hade förstått vad det var som hade hänt. Men det är här jag så gärna hade önskat att jag träffat någon som kände in mig. Någon som kunde känna av situationen och försöka läsa av vem jag var och vad jag behövde precis i den stunden. För jag förstod ju. Jag förstod att mamma var död. Inte en enda gång ifrågasatte jag beskedet jag nyss hade fått. Jag undrade aldrig om de kanske hade tagit fel eller om hon kanske bara låg skadad.

Hon var död och jag visste det.

Jag tycker det är så synd att jag inte direkt fick någon kontakt som jag kunde gå och prata med. Även om jag inte ville det så tror jag att det hade varit bra. Kanske hade jag kunnat få hjälp med alla demoner i huvudet innan det började infektera mitt liv och mitt beteende. För det var vad som hände. Jag tog mig uppenbarligen igenom det och sitter här på andra sidan med ett idag underbart liv. Men vägen hit har inte varit lätt, det kan jag erkänna idag. Skuld, skam, sökt efter bekräftelse, kärlek, närhet, velat glömma, velat minnas, velat slå, velat dö, velat leva. Så många känslor som jag tror hade varit där oavsett hjälp eller inte – men jag vill tro att med professionell hjälp kanske inte dalarna och topparna hade varit lika stora eller lika många.