Reflektion 9
Kategori: Maria skriver
När jag började intressera mig för psykologi var ämnet på många sätt ganska suspekt. Till en början höll jag mitt intresse ganska hemligt därför att det inte var ett passande samtalsämne att tala om psykisk hälsa och ohälsa. På flera sätt har jag varit med att förändra det. Jag började tala om det. Redan innan 20 års ålder arbetade jag särskilt just med psykisk ohälsa hos äldre och när jag var strax över 20 hade jag börjat ”handleda” kollegor. Jag ville belysa personens beteende utifrån det psykiska måendet. Jag ville ge råd i bemötande och ny kunskap. Det var ibland provocerande och störande för andra men det brydde jag mig inte om för det var viktigt och angeläget för mig. Än idag arbetar jag varje dag med att ge kunskap och motverka stigmatisering och fördomar.
Över tid har det skett stora förändringar inom det här området. Kunskapen och forskningen har gått framåt med stora steg men också öppenheten och samtalet. Idag ser jag med stor glädje på människor som berättar om sin erfarenhet av psykisk ohälsa. Personer med status som berättar om sina erfarenheter. Kändisar, idrottsmän, kulturpersoner och andra framgångsrika personer berättar om sin beroendesjukdom, återkommande depressioner eller hur det är att vara anhörig. Det är så fantastiskt och en viktig och del i att lyfta fram mörkare aspekter av det mänskliga i ljuset. Ibland kan jag dock sakna berättelser. För när jag tänker på psykisk sjukdom tänker jag inte på skönhet och ljusa vardagsrum där allt är vackert, ordnat och rent.
Jag tänker på kvinnor och män jag mött genom åren som lever i hemlöshet, beroendesjukdom och svår psykisk sjukdom. Eller de som sitter instängda i ensamhet och smuts i en trasig lägenhet och väntar på att någon ska hasta förbi med matlåda och medicin. De som kedjeröker sig igenom sin dag och försöker bekämpa röster och impulser med oändligt många meningslösa, upprepande och stereotypa rörelser. Eller alla dessa barn som blir kvar hemma förlamade av ångest, tvång och katastroftankar. Jag skulle önska att deras röst också fick höras i det offentliga samtalet om psykisk ohälsa och sjukdom. Deras kamp, deras psykiska fängelse är ibland ett helvete som ingen kan ana. Och de som är anhöriga till någon vars liv helt och hålet styrs, villkoras och begränsas av den psykiska sjukdomen är också en grupp som bör lyssnas till.
Det finns ett stort värde i att normalisera psykisk sjukdom och visa det i många olika skepnader. Det finns enligt mig en stor risk att vi placerar psykisk ohälsa som något långt ifrån oss själva, något som inte gäller oss. Det är viktigt att visa att psykisk ohälsa kan finns nära oss själva, i våra familjer och i våra nätverk. Uttrycken kan se väldigt olika ut men det är trots det något som är angeläget för oss alla att prata om och öka kunskapen om.
Stort tack till Anne Lundberg och Sofia Helin för ett berörande och varmt program om suicid. Jag ser fram emot fortsättningen.
https://www.svtplay.se/video/13267236/30-liv-i-veckan/30-liv-i-veckan-avsnitt-1
