Självmordets barn

Att leva kvar utan svar

Tecken på trubbigt våld mot högra armen med avslitning av överarmen

Kategori: Sofie skriver

 
Min son tar mig i högerhanden och drar mig mot hans tält. Han vill leka med mig och särskilt nu när han sett mig läsa ett sms i min telefon. Ingenting får ta min uppmärksamhet från honom och han har såklart helt rätt. Jag släpper min telefon och låter mig dras med till lektältet. Han tar tag i min arm och drar sig själv upp till ståendes samtidigt som han ler stort mot mig.

Hade jag samma beteende mot min egna mamma när jag var liten? Jag minns inte men jag är säker på det. För det är så barn gör. De hänger och klänger i sina föräldrar. Barn tar stöd mot föräldrar i alla faser i livet och när det svajar är det en inbyggd reflex att sträcka sig efter en stadig hand.

 Jag misstänker att jag höll hennes hand precis som min son håller min.

Jag misstänker att jag också fingrade på hennes fingrar precis som min son gör med mina när han ska sova. Kanske jag också bet tag i hennes arm när jag blev frustrerad över något, i brist på att kunna prata.

Jag tänker att det är precis så en arm ska användas. Till att stödja sitt barn, söva sitt barn, hålla om sitt barn och att finnas där vid lek och vid känslostormar.

 Var är hennes arm nu?

Kommentera inlägget här: