Att få prata med andra som också har förlorat
Kategori: Hjälp och stöd, Sofie skriver
Häromveckan var jag för första gången på flera år på en samtalsgrupp. Vi var ett par stycken där som allihopa hade förlorat någon vi älskade genom ett självmord. Det var ett rum utan fönster som vi satte oss i och det var kvavt från värmen som låg på utifrån. Trots att solen lyste utanför nådde inga strålar oss som satt runt bordet. Istället rann tårarna och det kändes grått och dystert.
Trots den dystra känslan i rummet låg det en dimma av glädje över mig. En glädje över att dessa möten finns och att jag har möjlighet att få träffa andra som har förlorat någon så drastiskt som jag själv har. Trots att det nu gått över 15 år sedan mamma dog så är det fortfarande jobbigt att prata om det. Det är fortfarande en klump i bröstet som trycker på rösten när jag ska berätta vem jag har förlorat och hur det gick till. Klumpen blir som tur är mindre och mindre och vissa tillfällen försvinner den helt för en stund. Det är då dessa samtalsträffar bli så värdefulla. Det blir nästan som en övning inför verkligheten. Jag kan pröva mig fram med olika ord för att se vilket som jag känner mig mest bekväm med. För att jag då och då behöver berätta om mamma har jag lärt mig. När jag träffar nya bekantskaper eller när det kommer upp en situation där min erfarenhet passar in, då kan jag behöva berätta om vad jag varit med om. Och under samtalsträffarna kan jag öva mig på dessa situationer.
Under samtalsträffarna kan jag gråta, jag kan sluta prata och jag kan prata på om något annat om det känns bättre. Jag gör helt enkelt vad jag känner för. För under dessa tillfällen är ingenting fel. Ingenting sticker ut och ingenting är fel att känna. Eller prata om. Eller inte prata om. Jag har aldrig behövt gå på något AA-möte (eller liknande) men jag kan tänka mig att det är uppbyggt på samma sätt. Ingen dömer dig och ingen i rummet kommer tycka du är konstig eller utanför. Ingen i rummet kommer ställa frågor du inte vill svara på och ingen kommer kläcka kommentarer som gör att du känner dig obekväm eller blir ledsen.
Jag kan verkligen från djupet av mitt hjärta rekommendera dig som förlorat någon i självmord att gå på en samtalsträff. Att få träffa andra som varit med om en liknande sorg har varit väldigt värdefullt för mig.
En organisation som håller i dessa grupper, och även andra aktiviteter, är SPES. De har grupper runtom i landet och du hittar information både på deras hemsida och på deras facebook-sida.
