Svårt att ge svar på tal ibland...
Kategori: Sofie skriver
Jag vill spinna vidare på Marias inlägg om vrede, tyckte som alltid att det var träffsäkra ord som så väl stämde in på min egna erfarenhet.
Tidigare har jag nämnt att jag från början egentligen intog en position där jag försvarade mamma och det hon hade gjort. Jag lärde mig direkt efter hennes död hur jag skulle förklara för andra för att jag skulle slippa få höra de där kommentarerna om hur självisk hon var eller hur de minsann inte skulle kunna göra så mot sina egna barn. Det blev helt enkelt ett försvarstal som jag lärde mig innantill både för att skydda mig men även mamma.
För som Maria skriver är vanligt - har jag alltid haft en enormt stor pliktkänsla mot mamma (och även mot pappa). Det spelar ingen roll vad andra har sagt om mamma - jag har alltid försvarat henne och FÖRKLARAT varför det som hände hände.
Mitt standardsvar var ungefär i stil med:
"Mamma dog genom att ställa sig framför tåget" (sa jag det direkt slapp jag få följdfrågor och jag slapp även skammen från personen som frågade när de insåg vad som hade hänt. Många önskade ju att de aldrig frågat eftersom man inte riktigt vet vad man ska svara när någon säger att man har tagit sitt liv).
"Vi blev jättechockade och hon var inte alls personen man trodde skulle ta sitt liv. Hon jobbade, pluggade och var aktiv med sina barn. Hon hade många vänner och älskade att vara ute och dansa. Hon hade ju till och med sökt nya jobb nyligen". När jag sa allt detta blev det för mig som att jag försvarade mamma. Det enda jag tänker nu är varför jag ens var tvungen att göra det? Varför kände jag ett sådant behov av att försvara henne eller förklara vad hon gjort och varför?
En av anledningarna är helt klart på grund utav kommentarerna som jag fick från samhället. Kommentarer som jag har nämnt tidigare och som är i stil med "Hur kan man göra så mot sina barn" "Så själviskt" "Så egoistiskt" "Så fegt" med mera med mera.... kommentarer som jag som barn (och även nu som vuxen) faktiskt inte alltid vet hur jag ska hantera. Vad säger man till någon som påstår att ens mamma är feg eller självisk? en annan anledning är helt klart okunskapen. Jag visste inte att hon mådde så dåligt. Psykisk ohälsa var ingenting som man pratade om och som vi tyvärr vet är det inte helt problemfritt att prata öppet om idag heller.
Jag orkade helt enkelt inte höra det negativa alla tyckte, och genom att ha ett försvarstal så slapp jag det för det mesta.
Maria avslutar sitt inlägg med att skriva om hjälpen som måste finnas för familjer som drabbas av suicid. Jag kan inte hålla med mer. Vi måste lära familjen och barnen. Vi måste ge dem kunskap om vad suicid/självmord är och vad det INTE är. Vi måste lära samhället vad som är sant och vad som är falskt och vi måste börja prata om det mer. Vi måste allihopa få kunskap om den psykiska hälsan, som så många är påverkade av på ett eller annat sätt.
Men sist men absolut inte minst måste vi börja prata om personerna som dör i självmord. Göm dem inte under en kudde. Skäms inte för dem. Prata om deras fina sidor, vad som gjorde dem underbara. Berätta för barnen om de fina upplevelserna som ni har tillsammans - inte om den ilska ni känner.
