Tillsammans kan vi hjälpas åt!
Kategori: Hjälp och stöd, Sofie skriver
Sommaren är på intågande och med den kommer också inläggen här bli lite färre än tidigare. Jag som vet hur skört livet är vill verkligen göra mitt bästa för att ta tillvara på tiden med min familj och med de jag älskar, det tror jag många känner igen sig i!
Men än är det några dagar kvar innan semester och i tankarna hänger fortfarande lite trådar efter våra anhörigträffar.
En tanke som följt mig länge, men som verkligen tagit fart på sista tiden då jag också har fått ny kunskap till mig – är att mamma dog för att hon var sjuk. Det innebär att jag också blivit mer och mer ledsen över att hon inte fick den hjälp hon behövde. I tidigare sorg-stadier har jag kunnat vara arg och så har det lite stannat där men allt oftare kommer känslan av ledsamhet till mig och jag blir förtvivlad över hur dåligt hon måste ha mått. Jag själv har varit i närheten av att känna ångesten som river i bröstet och känt tårarna som rinner nerför kinderna, men jag har aldrig känt det så starkt att jag har velat dö ifrån det. Det måste verkligen vara en hemskt känsla, som inte går att förklara med ord.
Jag blir framförallt så ledsen över allting som hon missat, och missar. Hon kommer aldrig få se sina barnbarn, hon kan aldrig resa igen, hon kan aldrig mer dansa – och som hon älskade att dansa. Hon får aldrig mer känna kärleken i en stor kram eller glädjen i att sitta på verandan en varm sommarkväll. Det är så mycket som hon missar varje dag och det gör mig så ledsen.
Det medför både gott och ont att tänka som jag gör... Det goda är att barnet i mig får en förklaring i form av att hon dog av en sjukdom precis som vilken dödlig sjukdom som helst, men det onda är att jag VET att det hade kunnat stoppats. Jag VET att om hon hade fått rätt hjälp så hade hon levt idag. Den känslan är jobbig.
Som vanligt svävar jag iväg och det jag faktiskt ville komma till är att jag tycker det är SÅ bra att fler och fler pratar öppet om psykisk ohälsa och vad det kan innebära. I min mammas fall, och för ca 1500 människor varje år i Sverige, så slutar det så tragiskt som det bara kan, men med fler som pratar om det hoppas jag att siffran kan börja gå neråt. Jag önskar att jag snart kan få börja läsa nyheter som säger att siffran sjunker och att fler och fler får den hjälp de behöver. Jag hoppas att den förälder varje dag som mår så dåligt och är så sjuk inte ska behöva dö i förtid från sitt barn precis som min mamma dog från mig.
Samtidigt som jag hoppas och önskar detta så vill jag även kämpa för att vården för oss kvarlevande blir bättre. För så länge sjukdomen fortfarande är så utbredd och så länge som föräldrar och familjemedlemmar dör i självmord så måste det finnas stöd till familjerna som blir kvar.
Jag tänker att vi ska lyfta ett par föreningar/företag som idag ger stöd till efterlevande. Vi har några på listan men om du som läser har något att tipsa om så får du väldigt gärna skriva en kommentar. Tillsammans hjälps vi åt!
Stor kram och TACK för att ni är inne och läser <3
