Självmordets barn

I helgen fick jag en dipp igen. Jag kallar det så när jag lite går ner i mig själv och tänker på mammas död lite extra. Det ligger nästan alltid och skvalpar lite i bakgrunden men ibland blir det också lite större vågor som helt enkelt blir för stora för att ignorera eller trycka bort. 

Ett ämne som alltid kommer vara känsligt för mig kom på tal. Mor och dotter-relationen. Saker som mammor gör med sina döttrar. Upplevelser de delar med varandra, och just det faktumet att det är mamma och dotter gör upplevelsen större och banden mellan förälder och barn stärks. 

Jag kommer aldrig mer kunna göra något sådant. Och det gör så jävla ont. 

Jag hatar mig själv för att jag troligtvis blir ”passiv” när det pratas om sådant som mödrar och döttrar gör tillsammans. Det är aldrig min mening att få andra att känna sig obekväma eller att de måste sluta prata om sina planer bara för att jag blir upprörd. Så då blir jag tyst och tänker på det i min ensamhet istället. För varför ska inte andra kunna göra saker tillsammans med sina mammor bara för att jag inte kan det? 

Jag vill verkligen att den här bloggen ska visa hur sorgen är närvarande i vardagen. Att det kan vara de minsta sakerna som drar upp ett minne eller att det kan vara stora saker som inte alls har påverkan. Sorgen är så individuell och så olik från tid till tid och det är något jag vill visa. 

Med det sagt så är nog dock det här med mamma-dotter-saker någonting som aldrig kommer gå mig obemärkt förbi. När mammor hjälper sina döttrar tänker jag på hur jag aldrig kommer få hjälp av min mamma. När döttrar och mammor reser tillsammans tänker jag på hur vi aldrig kommer åka någonstans tillsammans. Vi kommer aldrig kunna shoppa tillsammans, som så många mammor gör med sina döttrar. Min mamma kommer aldrig bjuda mig på lunch eller ta med en kaffe till min fikarast på jobbet. 

Det gör så jävla ont och jag blir så jävla ledsen och jag önskar så innerligt att jag inte behövde skriva den här texten.