En skuldkänsla i vardagen
Kategori: Sofie skriver
När jag läste Maria text om skuld så kom jag att tänka på ett flertal saker som jag haft och fortfarande har skuld över. Jag vet inte om det någonsin kommer att försvinna men jag jobbar på det varje dag.
En av sakerna som jag kom att tänka på är mammas grav. Jag är väldigt sällan där då jag inte längre bor i staden där hon ligger. Jag får ofta dåligt samvete att jag inte är där och håller fint och lägger blommor eller tänder ett ljus. Det är flera tillfällen då jag har varit i staden men ändå inte besökt graven. Mestadels har det varit på grund utav tidsbrist och det ger mig dåligt samvete.
Men så för ett par veckor sedan var jag "hemma" igen och skulle till en väns nya lägenhet. Då jag inte vet vart det ligger slår jag in hennes adress i bilens gps. Jag börjar köra och har sonen sittandes bak. Efter ett tag svänger jag höger enligt gps-anvisningarna och helt plötsligt svänger jag upp på kyrkogården där mamma ligger. Jag hade ju inte ens tänkt åka dit. Hade inte tid. Men nu stod jag där och hade verkligen inte mage att bara köra förbi.
Jag kan inte ignorera att jag är här nu. Jag måste gå dit.
Sonen ska ändå vila lite så han läggs i vagnen och somnar medans jag promenerar till graven.
Lilla mamma. Så tänker jag alltid när jag står där. Jag blir ledsen. Inte så att jag gråter först, men ledsen blir jag. Efter ett tag kommer tårarna. Jag saknar henne. Jag saknar henne så fruktansvärt. Jag vill visa henne min son och jag vet att hon hade älskat honom. Jag vill så gärna visa henne det finaste i mitt liv. Men jag kan inte. Hon ligger begraven under all jord och är död. Det gör så ont att tänka på det men det är skönt att gråta så jag fortsätter tänka. Jag tänker på allt hon missar. Mina barn. Mitt bröllop. Lilla mamma.
