Självmordets barn

Mammas död ligger alltid och skuggar i bakgrunden. Jag tror så ofta att jag gått vidare och kommit över det. Men jag börjar lära mig nu att så inte är fallet. 

Häromveckan satt jag och pratade med en bekant, när ämnet föräldrar kommer upp. Som det så ofta gör. Om jag pratar om pappa så kommer ju automatiskt frågan upp vart min mamma bor eller vad hon arbetar med. Då måste jag på nytt säga att hon lever inte. Hon dog när jag var 14 år. Hon tog livet av sig. Jag säger det alltid. Har alltid gjort. Jag säger också att hon ställde sig framför tåget. Jag säger det för att jag vet att folk undrar. Och är det något jag inte vill göra så är det folk obekväma, och det blir dom om de själva behöver ställa frågan. Hur tog hon sitt liv? 

Jag vet att frågorna alltid finns där 

Jag tänker ofta på vad andra tänker och tycker. Jag förklarar och försvarar trots att jag VET att jag inte behöver. Jag behöver inte försvara mamma, trots det gör jag det än idag. Jag hör mig själv sitta och berätta att självmordet inte var väntat. Att mamma arbetade, pluggade, var aktiv som mamma. Att hon inte var den typiska personen att ta sitt liv. Men vem är jag att säga det? Vem är den typiska personen att ta sitt liv? 1500 personer i Sverige tar sitt liv varje år. (Framöver kommer det mer siffror)

Men hur mycket jag än försöker vet jag att jag inte kan försvara henne eller FÖRKLARA varför det hände. Men jag försöker. För det är jag som finns kvar utan svar.