Min älskade fina mamma
Kategori: Sofie skriver
Älskade fina mamma.
Du älskade att gå ut och dansa och telefonräkningen blev alltid lite för hög, eftersom du satt länge i telefon med dina vänner. Du läste Sagan om Isfolket och bakade de godaste bullarna och gjorde den bästa remouladsåsen.
När du ville vara fin ordnade du långa röda naglar och vid sidan om ditt arbete pluggade du upp dina betyg för att kunna söka bättre jobb. Jag glömmer aldrig den stackars tjej som ringde och ville ha in dig på intervju efter att ha fått ditt CV, men som istället möttes av en snyftande röst på andra sidan luren som sa att du hade dött. Så fel allt kan bli.
Du är alltid saknad. Alltid älskad och jag är stolt över att vara din dotter och jag vet att du är stolt över mig. Du hade velat att jag gjorde detta. Nu får du en extra stund under strålkastaren i mitten av dansgolvet älskade mamma <3
Anonym säger:
Hej. Jag är en mamma som försökt ta livet av mig flertalet gånger (har medicinerats de senaste 15 åren och lyckats bemästra mina depressioner så det är länge sedan nu). Jag är dock som vilken missbrukare som helst - jag kommer aldrig att kunna vara 100% säker på att jag aldrig mer skär mig eller tar en burk piller.
Jag kan inte svara på dina frågor. Jag kan bara tala om vad som rörde sig i mitt huvud. Jag planerade hur mina barn och min man skulle ha det praktiskt efter att jag lämnat dem. Var de skulle bo, vem de skulle lita på, vem som skulle fylla min plats p olika plan.
Jag var sjuk. Allt var svart, gjorde ont och jag såg ingen utväg. Alla skulle må bättre av att jag inte fanns. Jag skulle slippa all smärta, min man skulle slippa din förtvivlan och oro över mitt mående, mina barn skulle slippa en olycklig mamma som full av ångest inte kunde vara den mamma de behövde och förtjänade. Jag såg bara fördelar för alla runt omkring mig. Och för mig själv. Naturligtvis.
Jag är idag otroligt lycklig över att alla mina försök "misslyckade" - inte så att jag tänker på det varje dag - men jag var nära några gånger och känner att jag lekt tafatt med döden. Jag skulle aldrig ställa frågan "Hur kan man göra så emot sina egna barn?" För det kan man. Om man tror att det hjälper dem att bli lyckliga i det långa loppet.
Jag är ledsen för din skull, att det slutade som det gjorde för dig och din mamma.
Kram