Reflektion 2
Kategori: Maria skriver
Varsamma ord och små steg.
Att möta barn i kris är kan hända det svåraste och viktigaste. På något sätt kräver det mötet så mycket av oss och samtidigt så lite. En vuxen kan vara så full av handlingar, råd och i sin rädsla göra alldeles för mycket och för snabbt. Att bromsa in och stanna upp för att verkligen möta barnet kan vara det svåraste.
Hur barnet förstår den vuxnes självmord är mycket olika beroende på ålder, mognad, sammanhang och kunskap. En del barn vet direkt innan det uttalas vad som hänt och kanske just burit rädslan inför det en längre tid. Det betyder inte att barnets chock, kris och sorg blir mindre. En del barn uppvisar utåt inga reaktioner alls. Och den vuxne undrar om barnet har förstått. Det är just mallar och förväntade beteenden hos barnet som kan leda till att vuxna inte är lyhörda.
Det är när vi vågar stanna upp, finnas bredvid och ta emot vad som än kommer som tröst och omsorg kan uppstå.
Det jag ofta mött i mitt arbete är vuxnas rädsla inför barns sorg. Våra egna känslor och frustration kommer i vägen och barnet känner ofta att den vuxne inte orkar bära. När vi inte står ut skapar vi avstånd mellan oss och barnet. Vi tänker ofta att vi skyddar barnet genom att undvika vissa samtalsämnen. Att barn känner sorg, vrede och stor förtvivlan är smärtsamt att se men inte farligt. Våga närma er de svåra känslorna av skuld, övergivenhet och avvisande för att inte barn ska lämnas ensam i dessa. Att tala om svåra känslor efter svåra händelser som självmord avdramatiserar och skapar mening. Ställ inte barnet till svars för den vuxnes självmordshandling eller fråga barnet om den har sett suicidala tecken. Det tynger barnet, utmanar barnet och bortser helt från barnets behov. Under de närmaste veckorna kommer jag att reflektera närmare omkring varje del i denna text.
HÅLL OM
HÅLL UT
HÅLL TYST
STÅ UT
HÅLL DIG NÄRA
I Sverige är det ett barn om dagen som mister en förälder till följd av suicid.
Anonym säger:
Det ni skriver är precis det som jag och fler vuxna i vår familj funderar mycket på och känner oss så osäkra i hur vi ska finnas på bästa sätt för barnen. Ser fram mot fortsättningen.