För att det inte ska bli alldeles för långa inlägg kommer den här berättelsen att delas upp i två delar.

Del 1

”Kom hem direkt efter skolan”

Det som står ovan är det sms som jag fick av pappa, någon gång runt lunch, den 9 april 2002. Det första jag tänkte på var att det hade hänt något. Jag vet inte varför jag tänkte så, men jag har väl alltid varit en bekymrad själ som analyserar och tänker igenom allting några extra gånger, och ibland för mycket. Men nu hade jag ju faktiskt en lillebror hemma som bara var ett par månader gammal, och han var ju en liten skör bebis, så nog tänkte jag på honom när jag läste sms:et.

Jag kommer inte ihåg vad som hände i skolan den dagen. Jag kommer bara ihåg att jag faktiskt hade tänkt att gå hem till mamma för att hämta lite kläder. Det kan ha varit ridkläder men jag är inte säker. Hur som helst går jag raka vägen hem till pappa, och jag kommer ihåg att jag var nervös. Jag har som sagt alltid varit en tänkare, både till det goda och det onda.

Jag går upp för trappen och öppnar dörren och ser direkt pappa komma gående i hallen. Han ser ledsen ut och jag är rädd att det har hänt något med min lillebror. Men det är det inte, utan ordet som kommer från pappas mun är ”mamma”. Då vet jag. Jag vet att det inte har hänt någon olycka och att hon bara är skadad. Jag vet att mamma är död.

Jag minns att jag börjar gråta direkt och att jag sätter mig ner på golvet, med pappas armar runt mig. Genom pappas armar ser jag in till vardagsrummet där jag ser min familj sitta i soffan och hålla om varandra. De gråter. Jag gråter. Vi alla gråter. Det är en sån bisarr situation när man tänker tillbaka såhär nästan 15 år senare.

Helt förklarligt så blir resterande timmar som i ett töcken. Jag har litegrann nedskrivet i mina dagböcker men inte ens i min djupaste vrå kan jag plocka fram alla känslor och tankar från den dagen. Kan det vara något biologiskt som gör att man glömmer hemska saker? Så att man ens ska ha en möjlighet att leva vidare, trots det hemska som har hänt?

Hur som helst så minns jag i alla fall fragment från dagen och ett av dem innefattar en kvinna som sitter i vardagsrummet men som inte tillhör vår familj. I dagsläget vet jag faktiskt inte vart hon kom ifrån, och det spelar mindre roll för mig just nu. Men för kommande efterlevande barn ska jag framöver ta reda på det – så att vi kan utbilda de människor som möter dessa barn i hur de ska bemöta. Jag tror nämligen att mitt första bemötande kan ha varit avgörande i frågan att jag inte pratade med någon om mammas död på flera år. Som jag har nämnt flera gånger tror jag starkt på kunskap och att prata med professionella som är utbildade inom ämnet. Av egen erfarenhet vet jag att det är extremt värdefullt i sorgeprocessen efter ett självmord.

Kvinnan i rummet ställer mig en fråga, och ni som har läst bloggen vet vad jag tycker om frågor. Redan där möttes jag av frågor som jag inte ville svara på och frågor som inte alls var relevanta för mig. Här är vi alla olika och det är därför det är så viktigt att vi är utbildade i hur vi bemöter barnen och möter dem på deras nivå – precis som Maria har skrivit om tidigare.