Självmordets barn

Jag står vid spisen och lagar mat åt familjen. Min sambo är med sonen i vardagsrummet och jag hör skratten in till köket. Jag känner helt plötsligt en barnkropp som kramar mitt ben snett bakifrån. Först blir jag lite sur då jag står vid spisen och jag är rädd att det ska skvätta något varmt på honom. Men det lägger sig snabbt då jag tittar ner och möts av de finaste, ärligaste och mest kärleksfulla ögonen.

Jag tar några steg bort från spisen och sonen hänger kvar. Han har precis lärt sig gå med stöd och just nu är det mitt vänstra ben som hjälper honom framåt. Utan mig skulle han trilla omkull men nu går vi sida vid sida och han skrattar av lycka över att kunna själv.

Ens föräldrars ben är verkligen något som följer barnen genom hela livet. Mina ben är de jag står på när jag lyfter min son. Han lutar sig stadigt mot mina ben. Han håller i dem när han ska gå. Jag får kramp i benen när jag står lutad för länge över hans spjälsäng när jag är med honom när han ska somna. Mina ben bar min kropp när jag var gravid och under förlossningen när sonen kom och ingenting annat hade någon betydelse. Jag har möjlighet att spela fotboll med min son. Jag har möjlighet att dansa med honom.  

Ofta i mina stunder tillsammans med min son tänker jag tillbaka på min egna barndom. Jag tror att jag också höll i mammas ben när jag lärde mig gå, och att hon sprang efter mig när jag var på väg mot något jag inte fick röra eller göra.

Nu ligger hennes ben under jord.

Nu ligger hennes ben under jord. De ligger begravda under kall, rå jord och det jag fick sagt var att det skulle verka som att hon låg och sov. Hennes fötter stack fram under täcket och de liksom hennes händer var alldeles för kalla för att det skulle vara rimligt att hon bara sov. Det var något mer än sömn.