Självmordets barn

Ett par dagar efter mammas död kom mina två bästa vänner hem till mig. Jag tror det var första gången vi sågs efter det som hänt och jag minns att det kändes lite nervöst. Hela situationen var ju så obekant och allt som jag gjorde, gjorde jag för första gången kändes det som. Det går kanske att jämföra med en olycka där man brutit något ben och att man sedan måste öva och träna för att få tillbaka styrkan i benet. På samma sätt kändes det när jag efter mammas dödsfall skulle ta mig tillbaka till vardagen.

Jag minns inte alls hur länge de stannade kvar hos mig eller vad vi pratade om, förrutom 2 saker. Det ena är att de frågar om jag vill följa med ut på något disco som hölls. Det ville jag inte men jag blev så glad att de frågade mig. Det andra jag minns är att jag fick ett litet gosedjur. Det gosdejuret har sedan dess följt mig och har fortfarande en plats i min bokhylla.

Jag vet inte varför det gosedjuret betydde så mycket för mig, men det gjorde det. Kanske blev det en påminnelse om att livet fortsatte, att jag fortfarande hade vänner som ville umgås med mig. Kanske blev det också en slags minnesgåva för mamma – från mina vänner. Hur som helst så tror jag att just kombination kan vara väldigt viktig i sorgeprocessen för ett barn. Att man får se att det går att fortsätta leva samtidigt som man inte glömmer den som har dött.

Nu minns jag inte riktigt hur mycket vi pratade om mamma, men jag tror absolut att vi hade kunnat göra det mer. Men som jag varit inne på tidigare så visste vi inte hur man gjorde! Jag visste inte hur jag kunde prata om henne utan att alla runtomkring mig skulle bli ledsna. Eller jag var nog snarare rädd för att de runtom mig skulle bli obekväma och ledsna, så då lät jag många gånger bli.

Det var självklart inte alla gånger jag själv ville prata om det. Men oftaste ville jag det och jag minns framförallt ett tillfälle då en väns pappa pratade med mig om mamma. Han pratade väldigt gott om henne och det gjorde mig så glad.