Självmordets barn

Förutom det faktum att jag förlorade min mamma när hon dog av självmordet för 15 år sedan, så är det vissa andra effekter som följt mig under åren efter hennes död. Ett av dem är min rädsla för döden - min rädsla för att hemska saker faktiskt kan hända. 

 

 

Jag förstår att alla människor i någon form är rädda för hemska saker som kan hända, men för mig är det så realistiskt och så närvarande och så kännbart. När jag tänker på det som inte får hända, till exempel att någon i min närhet ska skadas eller dö, så känner jag fysiskt hur ont det gör. Tårarna tränger upp genom ögonen och klumpen i magen växer sig sådär stor att jag nästan vill spy. Jag vet hur ont det gör, och känslan är där och knackar på dörren bara jag tänker på det. 

 

Hade jag haft såhär nära ångesten om inte mamma dött? Jag vet inte... Men eftersom känslorna jag känner idag när jag tänker på det och när jag blir rädd är så lika de känslorna som jag fick där för första gången för 15 år sedan så tänker jag att de måste ha ett samband. Det måste finnas en koppling på något sätt. 

 

På samma sätt som mammas död påverkar mina katastroftankar idag kanske även mina katastroftankar påminner om mammas död - och på så sätt blir det hela ännu värre? 

 

Hur som helst så hade jag såna här dagar velat slippa ångesten. Jag hade velat vara "normal". Jag hade velat ta det lugnt hemma i soffan utan att oroa mig över allt hemskt som kan hända. Såna här dagar blir jag påmind över att det här alltid kommer följa mig. Döden kommer alltid finnas i min ryggsäck och som det är idag så har den väldigt nära att påverka mina tankar. Jag kan bara hoppas att det blir lättare och lättare att hantera det...